Anders Lundkvist

New Directions Festival hörde tveklöst till förra årets mer ambitiösa norrbottniska kultursatsningar, och för vänner av nutida musik var det ett eldorado, toppat med storheter som Klangforum Wien och med Polarpristagaren Kaija Saariaho som festivaltonsättare. Samtidigt led projektet av ett antal barnsjukdomar som det var svårt att blunda för, varför jag med glädje kan konstatera att dess nyligen avslutade andra upplaga på många sätt var en bättre festival, jämnare balanserad och med mer tid för den eftertanke som krävs när man har att göra med högdensitetsmusik av detta slag.

Liksom med Saariaho 2013 har årets New Directions  i Salvatore Sciarrino begåvats med en festivaltonsättare av rang, vilken också förärades ett maffigt helfigursporträtt målat av toppensembler som norska Cikada, våra egna Norrbotten NEO och den till tonsättaren nära knutna stråkkvartetten Quarteto Prometheo. Även om samtliga ensembler glänste så tog ändå Norrbotten NEO priset, framförallt när de tillsammans med sångerskan Monica Danielson tog sig an Infinito nero , ett musikdramatiskt stycke som utmärkt väl kan sammanfatta Sciarrinos djupt originella, på tystnadens rand balanserande tonkonst.

Cikada bjöd även på ett framträdande som inleddes med två verk av skotske James Dillon, vilka, om än ypperligt framförda,  ärligt talat inte alls föll mig i smaken. Då tilltalades jag långt mer av Henrik Hellstenius´ halvtimmeslånga svit Places of Sounds and Words, ett slags ”film för örat”  där ett antal samplingar – av allt från vilda djur till ett isande misshandelsdrama –  bildade utgångspunkt för en omtumlande helhet.

New Sweden, Norrbotten NEO:s årliga exkursion genom den samtida svenska musikterrängen, fick i år formen av ett sprakande tonfyrverkeri som inleddes med  Kim Hedås´ suggestiva Silent plan för att sedan via Klas Torstenssons Sieben mal NEO detonera i  mastodontverket Bells and waves av Benjamin Staern –en svettig, bisarr tonextravaganza med det surrealistiska vanvettet hos en  tecknad film. I en mindre begåvad tonsättares händer hade det hela kunnat urarta i bombastiskt effektsökeri men här blev det bara alldeles, alldeles underbart.  Och att ställa Staerns hämningslösa klangkrevad mot den upphöjda stillheten i Sciarrinos alster är ett bra sätt att dra sig till minnes den uttrycksbredd som den nutida musiken besitter – och då har jag ändå bara berört dess noterade avdelning.

En fråga som ofrånkomligen dyker upp under en festival för ”nya riktningar och uttryck” är naturligtvis vari ”det nya” egentligen består i en tid då det mesta kan tyckas utforskat och de flesta gränser överskridna. Att musik ges epitetet  ”ny ” eller ”nutida” innebär ju inte per definition att den behöver kännas särskilt nyskapande i sitt sammanhang, medan vissa artister med ett mer traditionellt anslag kan visa på nya sätt att orientera sig i sin region av tonernas värld. Så ter sig också Niko Valkeapää, med sin riviga syntes mellan traditionell samisk musik, psykedelisk rock och melankolisk americana som en mer relevant förnyare av en musikgenre än åtskilliga av samtidens mer mediokra kompositörer. Och kan en ”ny riktning” uppstå  när det gamla och nya möts utan att nödvändigtvis blandas, men däremot förstärks genom kontrastverkan?
Jag reflekterar över detta under Distant voices,still lives , ett konsertprogram  där pianisten Emanuele Torquati och cellisten Francisco Dillon låter ett antal verk av vitt skilda slag och från olika tider – allt från Brahms och Liszt till mer samtida tongångar – krocka med ,kontrasteras mot och reflektera kring varandra, varpå helt nya bilder – eller riktningar – uppstår, och plötsligt blir vad som till en början föreföll en smula segt och intetsägande både tänkvärt och oroande.

Mer tveksam känner jag mig till huruvida den på papperet klockrena fusionen mellan Norrbotten Big Band och Norrbotten NEO bjöd på någon förnyelse värd namnet. Även om denna dubbla uppsättning ärkeproffs stod för ett framträdande med odiskutabelt underhållningsvärde, och de kompositioner  – av Paula af Malmborg Ward och Tim Hagans – som framfördes hade sina förtjänster kändes det hela i mångt och mycket som ett möte på storbandets villkor, där NEO reducerades till symfoniska färgsättare av storbandsgunget – vilket är ett inte så litet slöseri med resurser. Gärna fler möten mellan storbandsjazz och nutida musik men fortfarande finns en hel del att jobba på ifråga om utförande och förhållningssätt. Klockrent kändes däremot valet av Sofia Jernberg som solist i af Malmborg Wards Marea ; mer än ensemblefusionen i sig förkroppsligar denna vokala megatalang det djärva beträdande av nya musikaliska stigar som hela festivalen strävar mot, när hon oförväget utforskar gränslandet mellan melodisk skönsång och röstkonstens gutturala territorier. Sofia Jernberg upphör aldrig att imponera, eller förvåna.

Detsamma får sägas om Sten Sandell. Efter drygt 30 år i improvisationsmusikens tjänst får detta unikum till pianist, elektronmusiker, strupsjungande röstkonstnär och musikforskare ännu åtskilliga hakor att ramla i golvet med sina musikaliska trollkonster, och hans enmansföreställning Music inside the language blev för mig, jämte Norrbotten NEO:s Sciarrino-porträtt, höjdpunkten på en mycket lyckad festival, vars framtida öden – eller ska vi säga riktningar – det ska bli ett nöje att följa.

New Directions Festival 2014
Studio Acusticum 23-24 maj 2014