Anders Lundkvist

Vad är en festival? Och vad gör en festival bra – eller mindre bra? Redan på detta tidiga stadium räcker jag skyndsamt över en brasklapp. De festivalåsikter jag här torgför är enbart mina högst egna och gör på intet sätt anspråk på universell giltighet eller vetenskaplig stringens. Nåväl. Ordet ”festival” kommer från latinets ”festi vale” som betyder ”slutet på fasteperioden”, det vill säga samma innebörd som hos den än i dag högst betydelsefulla muslimska högtiden Ramadan. Och även om det i samtiden finns många exempel världen över på religiösa evenemang som benämns festivaler så har begreppet sekulariserats till att främst åsyfta evenemang där ett antal intellektuella eller kreativa bedrifter förevisas. Typ. Även om litteratur, film, konst, filosofi, mat eller kultur i största allmänhet kan bli föremål för festivaler så tenderar resonemangen numera som så ofta annars att främst kretsa kring musikfestivalerna. Yttrar någon f-ordet till mig bildgooglar hjärnan blixtsnabbt upp svallande folkhav, kravallstaket och gyttjiga campingområden på Roskilde eller valfri annan utomhusrockfestival i storformat. Knappt har denna bild tagit form i hjärnbarken förrän en lika pregnant motdito uppenbarar sig, hämtad från den tecknade serien Rocky, där huvudpersonen vid åsynen av en affisch för ”Stockholms Yogafestival” fäller den rejält ironimarinerade kommentaren ”Blir nog ett jävla drag”. Så kan det vara.

Men oavsett festivalens art eller storlek eller hur mycket inre eller yttre drag den tillhandahåller kan vi nog enas om att en bra festival bör rymma en mer än hyfsad dos av Festivalstämning. Nu är ju även det ett högst subjektivt begrepp. En kompis berättade en gång om hur han i sällskap med några vänner och bekanta besökt en av Tysklands mest kända hårdrocksfestivaler. En i gänget ägnade ungefär 98 procent av vistelsen till att höggradigt överförfriskad lalla runt i campingens lervälling och missade i princip samtliga de konserter han betalt dyra slantar för att uppleva, för att sedan under merparten av hemresan högljutt gaffla om vilken grym festivalstämning det var. ”Var nog ett jävla drag”, om man säger så. Men om vi bortser från sådana högst subjektiva festivalnjutningspreferenser skulle jag litet anspråksfullt vilja definiera Festivalstämning i allmänhet som den känsloresa från förväntan till tillfredsställelse och efterföljande, post-orgasmisk tomhet som infinner sig hos individen när hen som del i ett kollektiv upplever – oftast – ett antal kulturföreteelser (konserter, filmer, poesiuppläsningar, konsthappenings och dylikt) samt däremellan minglar, reflekterar, äter, dricker och så vidare i det tillfälliga mikrokosmos som festivalen utgör; i allt detta finns en process, en dramaturgi, en rörelse som gör festivalupplevelsen till mer än bara EN konsertupplevelse och större än summan av delarna. Och jag vill i det följande ge några exempel på hur festivaler, trots de bästa intentioner, mest högkvalitativa programutbud och mer än lovligt tilltagna budgetar kan dratta på näsan rejält stämningsmässigt, medan andra i sin hemsnickrade småskalighet kan glimra av högkaratigt festivalguld. Liksom att, och varför, vissa evenemang, trots att de må benämnas festivaler i marknadsföring och medierapportering och uppvisa ytliga likheter med desamma, ej i mina ögon bör klassificeras som festivaler.

Vi börjar med flopparna. Ett praktexempel på ett ur stämningshänseende grandiost festivalfiasko var den första MADE-festivalen som arrangerades i Umeå 12-20 maj 2006. Redan på förhand svajade det hela betänkligt. Några månader tidigare när det kungjorts att Umeå Folkmusikfestival och Umeå Kammarmusikfestival skulle gå i graven och ersättas av en helt ny, nyskapande, nio dagar lång multikonstfestival med namnet MADE (Music, Art, Dance, Etc) nådde gräsrotsmorrandet inför detta svårförståeliga festivalkoncept snabbt ansenliga decibelnivåer. Det hjälpte föga att festivalledningen bedyrade att såväl folk- som kammarmusik skulle ha givna platser vid sidan av all annan synnerligen högklassig musik, konst, dans et cetera som under en dryg vecka skulle flöda innanför operahusets väggar. Och jag vet inte vad nämnda ledning föreställde sig att det hela skulle bli, en kokande häxbrygd av sofistikerade njutningar och kreativa möten, en högbrynt brakfest som liksom aldrig skulle vilja ta slut. Så blev det ju inte riktigt. Snarare blev det Festen Som Aldrig Började. Trots de storslagna ambitionerna och de utsökta och varierade programinslagen var mitt bestående minne av MADE 2006 flera kvällar av ödsligt halvtomma korridorer och konsertlokaler där stämningsfaktorn sjunkit till under grundvattennivå. Och inte blev det bättre av att finalkvällen sammanföll med Kulturnatta, vilket gjorde att merparten av den potentiella publiken föredrog att vimla runt på stan istället för att konsumera högbrynt kultur innanför operahusets väggar. Till MADE:s försvar ska ju sägas att de redan året därpå i ett slags vinna-eller-förvinna-strategi skärpte till sig rejält, bantade tillställningen till fyra välfyllda dagar, sänkte biljettpriserna och skapade en mer genomtänkt och spännande dramaturgi, med påföljd att festivalen blev en fullträff och under kommande år vann många umebors hjärtan. Idag, tre år efter Kulturhuvudstadsåret, har MADE – av ekonomiska och/eller andra skäl – valt att fragmenteras till ett antal ”nedslag” som måhända har sina kvaliteter men näppeligen känns festivalaktiga längre. Mer om detta strax. MADE:s premiärfiasko visar ju dock att det inte räcker med förstklassiga råvaror om inte kocken förmår tillreda rätten, få smakerna att gifta sig, om det slarvas med kryddningen eller hela anrättningen till och med bränns vid. Sen kan det ju spekuleras till förbannelse kring vad som egentligen orsakade det många upplevde var ett fiasko – att publiken inte var redo för mixen, bristen på gräsrotsförankring, bristen på tydlig konstnärlig ledning, att det var fel årstid – folk prioriterar uteliv i slutet av maj. Och så vidare.

Innebär då ett blygsamt publikantal per definition en dålig festival? Knappast. Jag har varit på underbara, stämningsmässigt fullödiga små nischfestivaler där besökarna varit lätträknade men den mysigt intima atmosfären gjort det hela magiskt. Uteblir däremot nästan hela den folkskara man förväntat sig skulle dyka upp – om man räknat kallt med 1000 och det kommer 37 – kan knappast ett gäng top-notch-akter rädda tillställningen från akut stämningsfall. Och gissningsvis dras arrangörernas humör också ned vid tanken på de ekonomiska konsekvenserna av publikfloppen.
Beträffande MADE:s fragmenterande till separata nedslag så visar det på ett nytt allt vanligare tänk, där ett antal utspridda kvällar ges samlingsnamnet festival, något jag ställer mig duktigt tveksam till. Nu pratar jag inte om minifestivaler. Det går mycket bra att, med rätt upplägg och dramaturgi, under en heldag eller helkväll skapa en komprimerad version av den festivalstämningens känsloresa jag tidigare beskrev. Säkert är det tanken bakom MADE:s ambitiösa nedslag. Det festivalstämningsmässiga problemet här ligger nog snarast i att dessa nedslag ofrånkomligen ställs mot minnet av flerdagsfestivalen MADE under dess glansdagar.
Ett annat exempel på hur man sätter festivalepitetet på ett gäng veckovisa punktinsatser är de senaste årens sommarsatsning i Umeå – Umeå Live. Häromåret gnällde jag i denna publikation på stans väldokumenterade och kroniska oförmåga att få till en redig och bestående sommarfestival. Efter Huvudturstadskulåret (eller vad det nu hette) 2014, då både försommarens givna stadsfest Kulturnatta gick i graven och ivrigt påhejade prestigeprojektet UxU lyckligt leviterade mot högsommarhimlen för att sen ikarosaktigt störta med konkursbrända vaxvingar, har man lika flåshurtigt som nödtorftigt försökt dölja umeåsommarens festivalmisär genom att utropa Umeå Live till en ”ny stadsfestival”. Nu kanske rubriksättaren avsåg stadsfest, som ju är något annat, men ändå. En festival är det inte och ska så heller inte benämnas. Att äta en hyfsad rätt från en restaurangmeny en gång i veckan under en månad ger liksom inte samma måltidsupplevelse som en välkomponerad femrättersmiddag. För visst tillhandahöll Umeå Live-dagarna bevisligen den kvantitet akter och aktiviteter som sammanräknat borde vara tillräckligt för att det hela ska betraktas som ett gäng endagsfestivaler. Ta onsdag 19 juli som exempel. Först några lokalförmågor som får chansen på Renmarkstorget. Check. Klasse Möllberg underhåller barn och deras Trazan & Banarne-nostalgiska föräldrar. Check. Och litet senare går vi ner till stora scenen väster om Väven för en Ted Gärdestad-tribut centrerad kring Janne Schaffer och hans knallröda gura. Check. Och visst. Mycket folk och säkert många som traskade hem nöjda. Varför då detta gnäll? Var det dåligt? Nej, inte nödvändigtvis. Men den där festivalkänsloresan, den där helheten som ska övertrumfa summan av delarna – nej, den fanns inte. Och det har inget med arrangemangets storlek att göra, eller den tidsrymd under vilken det äger rum. Ta Midvinterfolk till exempel, en pytteliten folkmusikfestival som arrangeras en kväll i slutet av januari varje år på Kulturens Hus i Luleå. Vilken festivalstämning, vilken sammanhållning, vilken resa!

Är då en kulturnatt att betrakta som en festival? Nja. Skillnaden mellan festivalen och kulturnatten är som den mellan en genomtänkt flerrättersmiddag och ett stort buffébord. Däremot betvivlar jag inte att en kulturnatt kan rymma en hel del festivalstämning. Och liksom man ur överflödet på ett buffébord kan plocka ihop en eller flera välkomponerade festtallrikar kan man ur en kulturnatts myller skapa sin egen lilla festival. Men rent allmänt tycker jag inte att man ska blanda ihop dessa begreppsliga äpplen och päron.

Kan festivaler beordras fram? Jodå. Sådant sker ju titt som tätt, och visst kan resultatet bli lyckat. Men min erfarenhet – och här är jag förvisso präglad av ett liv som liten arrangörseldsjäl i det så kallade ”fria kulturlivet” – är att de bästa festivalerna har uppstått ur gräsrotsbaserat eldsjälsskap, snarare än på flådigt uppdrag utifrån. Ett uppdrag kan när som helst släppas, mer eller mindre lättvindigt, hur prestigefullt det än må ha varit. Eldsjälar tenderar däremot – på gott och ont – att klamra sig fast vid sina kelgrisar som kaptener i masterna på sjunkande skepp, i hopp om räddning av ekonomiskt eller annat slag. Just nu pågår en bitter strid kring en av Norrbottens mer kända festivaler som kommunen vill göra till föremål för upphandling, medan festivalledningen hellre låter den gå i graven med motiveringen att idéburna verksamheter inte kan upphandlas hur som helst. Finns mycket att säga där, men vi tar den diskussionen en annan gång.

Hur är det då med festivalen och dess fysiska projektionsyta, spelplatsen? Många festivaler kan nog äga rum litet var som helst och få sin karaktär och bäring av den konstnärliga visionen snarare än av platsen i sig. Så har flera inomhusfestivaler, dock inte alla, kunnat leva vidare i all sin prakt trots byte av lokal. I andra sammanhang är platsen en så väsentlig del av festivalens väsen att en flytt skulle innebära slutet. Det kan både hänga samman med platsens fysiska karaktär i sig och den speciella relation som uppstått mellan festivalen och platsen. Ett bra exempel är den vidunderliga världsmusikfestivalen Urkult i Näsåker i Ångermanland, som jag besökte för första gången denna sommar. Dels har festivalen under sina snart 25 år betytt enormt mycket för Näsåker och påverkat byn på olika sätt, och att den överhuvudtaget uppstod hänger mycket samman med speciella lokalkulturella förutsättningar som har med andan kring näraliggande gröna vågen-kooperativet Skogsnäs att göra. Men en väldigt stor del av stämningen och tjusningen med Urkult har också att göra med dess speciella, undersköna spelplats bland niporna och hällristningarna vid Nämforsen.

Ett kanske ännu bättre exempel på denna symbiotiska relation mellan festival och plats är Norbergfestivalen, som nog med fog kan kallas landets viktigaste festival för elektronisk musik. Att denna festival skulle uppstå just där, i den lilla före detta gruvorten mellan Avesta och Fagersta, kan tyckas smått obegripligt. Men så blev det, och kombinationen av den solskenshistoria det hela varit och platsens speciella stämning är oerhört betydelsefull, för att inte säga avgörande, för festivalen. Så här var det: 1981 upphörde all gruvverksamhet i Norberg, vilket var ett hårt slag för hela orten. Det övergivna gruvområdet kring den väldiga, katedralsliknande Mimerlaven stod öde i nästan 20 år, fram till 1999, och i många förbittrade ortsbors ögon var det en skamfläck som borde jämnas med marken. Men några månader innan rivningen var ett faktum lyckades en driftig industrihistoriker rädda laven med hänvisning till dess kulturhistoriska värde, varpå en i Danmark bosatt före detta Norbergsbo kom med idén att på det gamla gruvområdet göra en elektronmusikfestival. Det hela blev en smått överraskande succé, och idag, 18 år senare, lever festivalen i högönsklig välmåga, starkt omhuldad i bygden, även av de som knappast intresserar sig för dess musikaliska innehåll. Och gruvområdet får sin speciella stämning dels genom att det förknippas med motgång som vänts till medgång, men också genom att platsen fått behålla mycket av sin råa, industriella karaktär istället för att byggas om till flådiga konserthus. Vid mina besök på Norbergfestivalen har jag ofta, medan mångfärgat ljus kastats mot Mimerlavens betongväggar och dånande elektroniska klanger fyllt det kyrksalsliknande rummet, drömt mig bort till den tid då malm anrikades här och på vad dåtidens gruvarbetare skulle ha tänkt om de då fått veta vad som en dag skulle ske i lokalerna.

Men vänta nu, säger läsaren. Hur blev det med de utlovade exemplen på festivaler som i sin hemsnickrade småskalighet kan glimra av högkaratigt festivalguld? Tja, några har ni redan fått. Men det mest klockrena kommer nu, en underbar liten festival i byn Kaukonen i norra Finland som jag besökte i början av juni – Hiljaisuusfestivaali. Tja, vad säger man? Att sitta i ett litet medborgarhus i den finska obygden med omkring hundra andra besökare och andlöst koncentrerad bevittna högklassig musik, dans, performance, nycirkus och film, för att sedan mingla runt utanför det slitna huset, prata om det man just upplevt och njuta av den skira sommarkvällen och tystnaden på åkrarna och fälten, uppfylld av värme och glädje inför de tappra eldsjälar som får sånt här att hända. Det är festivalmagi om ni frågar mig.